Jag känner mig helt blank, det känns som att jag är långt ifrån än där jag borde vara. Det är helt sjukt hur kroppen och det psykiska kan vara värsta berg-o-dalbanan... När man tror att man är på förbättringsväg så rasar man till ruta ett igen.. Det är svårt att förklara hur det är att vara utbränd med fysiska smärtor i bröstet.. Det kommer när man minst anar det.. Det ska inte vara så här och det får inte hända människor - men tyvärr gör det de.. Jag hoppas att jag får den tiden jag behöver av läkarna. När jag hörde första gången att detta kommer att ta tid, så trodde jag inte läkarna.. Men nu förstår jag vad dem menar och det är inte roligt..